Den stora romanens återkomst

Det är dags för den stora romanens återkomst, utropade Eva Gedin, förläggare på Norstedts, när det skulle trendspanas inför vårens bokflod i DN. 

– Det talas mycket nu om hur den goda berättelsen börjar ta plats, och till och med tränga ut spänningslitteraturen till viss del.

Efter förlagets framgångar med Kristina Sandbergs Maj-trilogi, som sålt i över 400 000 ex, ger de nu ut en annan potentiell storsäljare i samma kategori, Elena Ferrantes omtalade Neapelkvartett.
En romansvit om två kvinnliga barndomsvänner som efter att ha glidit ifrån varandra möts igen i vuxen ålder. Den första delen Min fantastiska väninna är precis utkommen.
Det är en ur alla aspekter stor romanserie. Både vad gäller det totala antalet sidor och verkets litterära kvaliteter.
Elena Ferrante höjs till skyarna internationellt. I marsnumret av The New Yorker beskrivs hon, tillsammans med Karl Ove Knausgård (Min kamp) som ”romankonstens titaner”.
Här kan det vara på sin plats att stanna upp och fundera på vad Den stora romanen egentligen är för något.
Eva Gedin definierar den som en episk skildring, en berättelse om liv och död och kärlek, som utspelar sig över lång tid och inrymmer några av de eviga livsfrågorna som berör väldigt många.

– Dessa berättelser har en särskild stil, en egen tydlig röst som utmärker författarskapet, medan underhållningslitteraturen är mer utbytbar.

Att Maj-trilogin, Knausgård och Ferrantes romankvartett kan få sådan spridning skänker hopp till Eva Gedin.

– Det är ofta tjocka böcker med mer tuggmotstånd, men som också ger en stor läsupplevelse, konstaterar hon.

Efter 90-talets och det tidiga 2000-talets sparsmakade prosa med författare som sällan målade med de breda penseldragen har Eva Gedin sett fram emot att det stora berättandet skulle få ta plats igen. Och nu tycks tiden vara mogen.

Annat var det för tio år sedan då Bokförlaget Forum utlyste en stor tävling i jakten på den stora svenska samtidsromanen. Publicering i hela Skandinavien och en halv miljon kronor utlovades. Intresset var stort, de inskickade manusen många. Men icke. Juryn gick bet. Av 318 inlämnade bidrag kunde de inte finna en enda bok som levde upp till deras krav.

– Marknaden har förändrats sedan dess. Idag ser vi en större efterfrågan på romaner, men ännu inte samma positiva utveckling i manushögarna. Det råder fortfarande brist på stora svenska episka romaner som spänner över tid. Det är framför allt utländsk skönlitteratur som ökar, säger Karin Linge Nordh, ansvarig förläggare på Forum.

Hon nämner Philip Meyers Sonen och Olive Kitteridge av Elizabeth Strout som exempel på verkligt stora romaner.
Flyktingtragedier, terrorhot, främlingsfientlighet och en allmänt dyster samhällsutveckling gör efterfrågan på eskapism lättförståelig. Kanske är det därför vi ser allt fler romaner på topplistorna, medan deckarna om inte minskar i antalet så i varje fall späs ut av en bredare utgivning. 
Daniel Sandström, förläggare och litterär chef på Albert Bonniers förlag, förstår att Eva Gedin har förhoppningar på den stora romanens återkomst men säger sig själv vara lite allergisk mot begreppet.

– Det finns ett anspråk i det som man sällan får till. Och få författare vill komma dragande med det epitetet. Det blir mest en fråga om volym, vilket är lite fånigt. Men det är en kulturfråga, vi marknadsför inte böcker på samma sätt som man gör i USA, där man ofta pratar om ”The great American novel”.

Men vår längtan efter en stor läsupplevelse bekräftas även av Daniel Sandström. Han tror att det finns ett uppdämt behov av berättelser, och pratar om att bli bergtagen, att helt förlora sig i läsningen. Hans ”amatörteori” är att vi alla bär en regressiv längtan efter hur det var när vi för första gången läste seriöst. När vi förstod vad läsning var och vilken kraft det finns mellan pärmarna.

– Vi vill tillbaka till den ursprungliga läsmanin. Som vuxen är det mycket svårare att koppla bort den kritiska sidan, du är mer svårövertalad och bedömer hela tiden det du läser, istället för att bli besegrad, ja, bergtagen, av boken.

Precis den känslan har kritikern Sara Ehnholm Hielm fångat upp i sin recension i SvD av Ferrantes romansvit. Hennes omdöme är ”Slukarlitteratur för vuxna skriven med en intensitet som väller över en som lava och en vrede som bränner ner allt i dess väg.”
Även om man kan tro att vi lättare fångas av svindlande fantasier, vet vi att verkligheten allt som oftast överträffar dikten. Det finns inget som säger att den stora romanen enbart är fiktiv. Och emellanåt vet vi inte vilket som är vilket.
Det autofiktiva inslaget i Knausgårds böcker fick så stor uppmärksamhet att hans litterära skicklighet kommit i skymundan, menar Claus Elholm Andersen vid avdelningen för nordisk litteratur vid finska, finskugriska och nordiska institutionen på Helsingfors universitet.

– I övriga Europa och USA blev Min kamp först och främst hyllat som ett viktigt litterärt verk. Knausgårds romansvit har gett honom tillbaka tron på skönlitteraturen.

– Han är en mästare på att skriva fram en atmosfär som får dig som läsare att känna att du verkligen är där.

Inte heller Elena Ferrantes böcker kan sägas vara fiktion. Tvärtom. De antas vara självbiografiska, men ingen vet, för författaren har lyckats hålla sin identitet hemlig sedan debuten 1992.
I USA talas det ofta om den stora amerikanska romanen, även om Harvardsprofessorn Lawrence Bull nyligen kom fram till att någon sådan inte fanns. Men allt sedan begreppet myntades av Jon William De Forest i The National 1868 har författare, förläggare, litteraturvetare, kritiker och läsare vurmat för genren. Och nu för tiden enas de flesta om att både Jonathan Franzens Frihet och Garth Risk Hallberg ännu oöversatta City on Fire – på hela 927 sidor – kvalificerar sig till kategorin. Harvardprofessor Bull är dock fortsatt hårdnackad och tycker att den roman som kom närmast, om än inte uppfyllde alla kriterier för den stora amerikanska romanen, var Herman Melvilles Moby Dick.

– Begreppets motsvarighet finns inte i Sverige. Av någon anledning har man de senaste decennierna i andra länders litteratur tagit sig an vissa frågor som vi får gå tillbaka till 70-talet för att hitta. Då samhällsvändningar skildrades i Katrineholmssviten av Kerstin Ekman, Musikanternas uttåg av PO Engquist och Åminne av Sven Delblanc. Den traditionen har lyst med sin frånvaro, säger Daniel Sandström.

Den stora romanen kan enligt honom se ut på två sätt; En drabbande läsupplevelse i många verk (som Knausgård). Eller en heltäckande samhällsskildring à la Balsac, ett realistiskt verk som fångar individens resa i samtiden.
Det gör till exempel Augustin Erbas senaste bok till en stor roman.

– Blodsbunden fick den typen av mottagande när den kom. En tjock och omtumlande bok som är på riktigt. Och som motsvarar den ambition som ställs på en stor samhällsroman, att man går över klassgränserna, rör sig i flera olika skikt och miljöer och på så vis gör en rundmålning av hela samhället, förklarar Daniel Sandström.

Även den nyligen utgivna Nätterna på Mon Chéri av Stefan Lindberg kategoriserar Daniel Sandström som en stor svensk roman, trots att den bara är på 250 sidor.

– Den försöker via Palmemordets utredning hitta något inom författaren själv och inom det Sverige som finns förborgat i de spåren.

Han avslutar med en metafor som stämmer väl in på Den stora romanen även om han avsåg Lindbergs roman.

– Det är en form av koncentrerad prosa som är som en buljongtärning. Lägger du den i vatten blir det en hel måltid.

TEXT SARA HAMMARKRANTZ ILLUSTRATION ANGELICA ZANDER